Welcome to my story

love hurts even when it's good

Vem kunde någonsin tro att man kunde bli för kär? Vem kunde någonsin tro att det skulle göra så jäkla ont i ens hjärta när man är ifrån sin älskade, hur man aldrig kan sluta tänka på den och att man kan gråta sig till sömns för att man känner att man bryr sig för mycket? Inte jag iallafall. 

Men det är exakt det jag är. Jag är så fruktansvärt kär att det känns i varenda del i min kropp, och jag kan gråta mig till sömns elva gånger i veckan bara för att jag är så rädd att han inte längre kommer vara kvar. Idag flyttade erik till svalöv, och jag är rädd som fan. Jag kan liksom inte sluta tänka på det och blir galen, för allting ändras. 
Jag hade så önskat att han skulle bo hemma för min skull, för jag hade gjort det för hans skull. Det enda jag tänker på är alla människor där, bönderna, slamporna. Jag är rädd att vi kommer glida ifrån varandra, att vi knappt kommer träffas, att han ska vara otrogen, eller att han ska få känslor för någon annan brud. Inte bara att vi ska gå på skolor i olika städer, utan nu ska vi även bo i olika städer. En liten röst i mitt bakhuvud skriker att detta aldrig kommer gå, och det är den som får mig så jävla ledsen. Varför är det så att man är så van vid att bli lämnad att man till slut förväntar sig det? För det är precis så det är. People always leave. 


Jag älskar erik, med hela mitt hjärta och så mycket mer. Han är min andra halva och allra allra bästavän, han är den som funnits vid min sida i ett halvår, och stöttat mig. Och tillsammans har vi förändrats, jag vill göra allt sålänge jag har honom vid min sida. Min kärlek till honom går inte att skriva ner, eller säga. Den är obeskrivlig. ena stunden har jag tusen fjärilar i magen och andra gråter jag för det gör så ont. Varför kan jag inte bara vara normal? Varför måste jag vara så rädd för att bli lämnad? Varför har alltid folk lämnat mig? Så många frågor, så få svar. Jag kommer inte ge upp, aldrig. Inte ens fast att allt är så fuckat i mitt huvud, dock så kommer jag väll få en eller tjugo dagar då jag bara vill ligga med täcket över huvudet och drömma mig bort.

Har dock en rätt dålig dag idag, och då blir allt så mycket värre. Hela sommarlovet har jag delat med min älskade, och nu så börjar ett nytt liv helt enkelt. Det kommer gå bra. Men jag kan endån inte släppa rädslan, hur mycket jag än vill och hur mycket jag än litar och tror på oss. Det är rätt sjukt. 
 





Stalker?

Namn:


E-postadress:


URL / Bloggadress:


Din Kommentar:


Trackback