Welcome to my story

mindkaaaaooozzz

Blev återigen påmind att det var evigheter sedan jag var här inne och kladdade, so here we go. Har så mycket jag vill berätta, men det är så svårt att finna orden till det. Känns som så mycket har hänt, eller igentligen har ingenting hänt men det är nu allting liksom kommer fram, jag är alldeles för fuck'd up i mitt huvud och jag är min egna värsta fiende. Klarar inte av att vara ensam längre, för då bryter jag ihop. Jag kommer skita totalt i vem som läser det här nu, nu kommer alla mina tankar komma ut i en enda röra och jag bryr mig inte ett skit om någon tar illa vid sig. 

Vad har hänt sedan sist? eller rättare sagt, under sista tiden?  Jag har återigen blivit så fruktansvärt ledsen, och framförallt besviken på pappa. Känns konstigt att ens kalla han pappa nu, då han verkligen inte beteer sig som en. Skällde ut honom och sa allt jag kände, hur han har ersatt sin gamla familj med den nya och att han inte bryr sig ett skit, eller vet särskilt mycket om mig eller det senaste halvåret av mitt liv. Enda svaret jag fick från honom var "jag ska försöka bättra mig" och några arga "nej, & ja". Det känns så förbaskat bra att ha skällt ut honom, desto värre att jag skulle behöva det. 

Jag har rensat ordentligt bland vänlistan, ut med alla falska slynor och kvar har jag underbara personer. Människorna jag hatar är så långt bort från mig som möjligt, och där ska dem stanna. De ska inte komma nära mig för då blir jag endast irriterad, and no more. Fuck allt som har med bästavänner att göra, det finns inga bästavänner. När man väl har det så finns det vid ens sida i en bestämd tid, sen blir man återigen lämnad. Jag är min egna bästavän. 

Jag är lyckligare än någonsin tillsammans med min älskade pojke, 5 månader och 2 veckor har gått och jag är så förbaskat kär, han är världens bästa och underbaraste och jag hoppas att få ha honom vid min sida föralltid. Bara tanken på att jag har honom, att han är min, gör mig så löjligt lycklig och barnsligt kär. Jag älskar dig Erik.

Jag har börjat bli så fruktansvärt rädd, skolan börjar om 9 dagar och jag har ångest bara utav tanken. En helt ny skola, känner inte en endaste person, får chansen att börja om. Det kommer säkert bli bra, men har endån en tanke i bakhuvudet att det kanske inte blir det. Tänk ifall personerna där inte är som jag tänkt? Men sen, tänk om jag får en ny plats att trivas och älska att gå till och lära mig nya saker, i ytterliggare 3 år? Men, medan jag börjar skolan i malmö så flyttar erik till svalöv och bor där. Visst, det är inte så jätte långt, men det är längre än vad jag är van vid. Jag vet redan nu att vi knappt kommer få tid till att träffas, och det skrämmer mig. Ännu mer skrämmer det mig att han ska bo på internat, kvittar hur mycket jag litar på honom, jag har endån en sån stor rädsla, för på svalöv bor bara bönder och slampor. Lär inte ta sån lång tid förrän han hittar någon ny som kan ersätta mig, någon som är smalare, snyggare och bättre och som han dessutom kan tillbringa mer tid tillsammans med, varför ska han nöja sig med tjocka, äckliga mig då? Bara tanken av detta får mig att sitta och skriva detta gråtandes, men det är inte omöjligt att det sker, och det är det som är så läskigt. 

Dessutom så ska där börja en person som jag verkligen inte gillar, och om erik blir vän med henne så vet jag att det kommer sluta med att jag och erik glider isär som fan, och samtidigt vill jag inte vara den personen. Men det är verklighet. Antar att det är upp till Erik på den fronten. 

Som jag skrev tidigare, mitt huvud är så jäkla fuck'd up. Rätt sorgligt att jag är så jäkla van vid att bli lämnad och ersatt att jag förväntar mig det utav alla. Men X antal bästavänner har gjort det, och till och med min egna pappa har ersatt mig. Jag är van. Tyvärr. 
 





Stalker?

Namn:


E-postadress:


URL / Bloggadress:


Din Kommentar:


Trackback