Welcome to my story

Someday, i'll do it all

En dag vill jag hjälpa andra unga tjejer. Jag vill genom att berätta min historia kunna få
dem att inse att allt går bara man vill. 
Jag har varit nära deppression, jag har varit väldigt långt ner i
skiten, jag har velat ge upp, men jag har också varit där längst upp och fått känna på äkta lycka.
För mig kvittar det hur mycket skit man går igenom, om man blir misshandlad fysiskt eller om det är psykiskt,
vi människor borde lära oss att ta hand om varandra bättre, stötta varandra och visa att livet är hårt, men rätt
vad det är så hittar man en guldklimp, som gör att livet känns värt det igen. En dag, ska jag berätta
allt, och inte bara det, utan en dag kommer jag vara någon som inspirerar andra unga tjejer, jag vill
vara en person som folk kollar på och tänker "wow! så inspirerande". Jag vet att jag en dag kommer
nå dit, för det jag vill mest i livet är att hjälpa människor, på så många olika sätt. 

Jag vill också uppmuntra folk till att sprida kärlek istället för hat. Jag har så mycket inom mig som 
en dag kommer komma ut, en dag då jag är redo, men då kommer allt komma som en storm.

Jag är inte stark, men endån är jag starkare än många andra. Det är inte många som vet hur jävla
dåligt jag mått, och där är ingen som vet allt. Jag har hållt så mycket inom mig, och under perioden då jag
mådde som allra sämst så höll jag mig instängd, nerkrypen i min säng. Jag sov, grät och kollade på serier, så
såg mina dagar ut i flera månader. De enda jag träffade var min familj, och det var i stort sett endast vid middagsbordet. Jag har förträngt det mesta, och försöker istället fokusera på allt bra som finns, men det 
jag gick igenom då, sitter kvar i mig föralltid. Jag kan fortfarande ligga och gråta och skaka i sängen och
känna att livet är meningslöst och att ingen finns där, att jag är ensamast i världen. Det kommer såna dagar
då och då, och det kommer alltid komma tillbaka till mig.

En dag, kommer jag öppna upp mig här i bloggen, och jag kommer skriva allt. Men idag är inte den dagen,
och jag är inte redo för det. Det är läskigt att gå ut med saker och berätta in i detalj när man inte berättat
det för någon utan bara hållt det inom sej i flera år. Inte ens Erik vet allt om det, och inte mamma. Och det är 
ju dem 2 som är närmast mej. 

Folk undrar varför jag har svårt att lita på folk, varför jag är kall av mig ibland, och varför jag alltid puttar iväg folk. 
Jag har ett simpelt svar till er alla. Jag gör det för att skydda mig. För att skydda den muren som revs ner
och fick mig att gå ner så djupt, det har tagit lång tid att bygga upp den och den är fortfarande inte helt 
stabil. Men jag gör allt för att den inte ska rivas ner igen. Jag puttar iväg folk för att undvika att bli sårad, 
och anledningen till att jag inte litar på folk är för att jag levt bland lögner under så många år. 

En dag vänner, en dag kommer jag berätta min historia, och en dag, kommer jag hjälpa andra människor med deras historiar, och stötta dem på det sättet som ingen stöttade mig. Ensam må vara stark, men tillsammans är vi alltid starkast. ♥
 





Stalker?

Namn:


E-postadress:


URL / Bloggadress:


Din Kommentar:


Trackback