Welcome to my story

-

Jag kan inte hjälpa mig själv, och jag önskar mer än något annat att jag kunde sluta tänka på dig,
Men hur ska jag kunna göra det? Visst, du var aldrig perfekt, du hörde aldrig av dig mycket, jag såg dig aldrig ofta,
men de gångerna vi sågs betydde allt för mig. Du var min kung, min pappa, mitt allt.
Jag önskar du visste hur ofta jag berättade om dig, hur jag fick dig att framstå som en hjälte, trots dina svagheter, 
Kanske då hade du kunnat älska mig? Eller åtminstone bry dig lite iallafall?

Jag menar, du är en helt vanlig person, du har varken alkohol eller drogproblem, du har inga psykiska sjukdomar heller, du borde bry dig. Så varför gör du inte det? 
Jag kommer aldrig förstå hur du kunde välja bort mig, hur du kunde ta dom före. 
Jag som borde vara din lilla prinsessa, du höll mig när jag var nyfödd, du såg mig utvecklas till den jag är nu,
Men något du aldrig kommer få se är dagen jag tar studenten, du kommer aldrig se mig som allra lyckligast på min bröllopsdag, du kommer aldrig få se mina barn, och den dagen mina barn frågar om dig, kommer jag berätta att dom är lyckliga som aldrig lärde känna dig, för du, du fick mig att falla så hårt. Och jag hoppas du såg besvikelsen i mina ögon sista gången jag såg dig, och om du ser mig igen hoppas jag att du ser hatet. 

DU valde bort mig, det är inte det att du inte är nära mig som är jobbigt, utan tanken på att min egna pappa valde bort mig, när jag var oskyldig. Du valde bort mig och tog istället en kvinna som inte ens är hälften så värdig som mig, men bra val papi, ni passar lika bra ihop.

Men jag kommer ta studenten, jag kommer resa, jag kommer bli polis, jag kommer ha mitt drömbröllop och skaffa familj, jag ska uppfylla alla mina drömmar, och när jag gjort det, hoppas jag att du får reda på det. För jag ska visa dig, jag ska visa dig vad du valde bort, du valde bort den bästa, och jag ska få dig att ångra dig. 




don't blame me later

Ni vet den där känslan när det känns som att ni försöker mer än någon annan, eller några andra personer? Känslan när det känns som att om ni slutar försöka, så kommer allting försvinna. Känslan när det bara är en som kämpar. Som vi alla vet har ingen vunnit något krig tillsammans, för att kunna klara sig, för att kunna vinna, så krävs det mer än en person som kämpar. 

Jag har i stort sett ända sedan jag var liten känt av det. Antar att det bevisar att jag är en person som kämpar för dem jag älskar för och gör allt jag kan, ger allt jag har. Jag kämpar verkligen, och jag klarar av att kämpa för 2. Men, det är ju inte direkt så att det håller i längden. Jag har väldigt starka åsikter om just det där. Antingen kämpar man tillsammans, eller om man känner av att man inte klarar av att kämpa, eller inte vill, då säger man det högt och tydligt så att den andra slipper kämpa som ett djur för att hålla ihop ett band som redan är brutet. Med andra ord, om man är vän med någon som gör allt för att man ska behålla vänskapen, men man känner av att man inte vill va vän med den längre - öppna munnen och våga säga det. Eller om man är i ett förhållande och beter sig som en skit och vill göra allt som singlar gör istället - gör slut med din pojk/flickvän istället för att såra dem mer. Kanske låter rätt svart/vitt, men på den grejen finns det bara de två sidorna. Antingen svart eller vitt. Inget grått. 

För, det finns inget värre än att vara den som alltid kämpar - men som alltid kämpar för ingenting. Jag kan göra en hel lista på människor jag gett mitt allt till och som bara gett mig skit tillbaka. Varför har det blivit så? 
Jo, för att folk är egoistiska. FÖR egoistiska. Jag menar, jag är också egoistisk - man ska vara egoistisk. För, vi måste ju tänka på oss själva, man ska må bra i sig själv före man får andra att må bra. Men folk är för egoistiska. De väljer alltid den enkla vägen. Istället för att alltid vara ärliga så ljuger dem, det börjar med smålögner och växer till större lögner. Och det värsta jag vet är lögner. Ljug för mig en gång och jag lovar dig att jag inte litar på dig till 100 % längre. Och liksom, skicka iväg ett sms, ring personen, träffa personen, berätta vad du känner, prata ifrån hjärtat och relationen till vännen/familjen/pojk/flickvännen kommer bli tusen gånger bättre. Föreslå roliga saker, det suger när det bara är den ena som behöver göra det. Asså jag tänker inte ens skriva fler saker. 

För hur svårt är det att alltid vara ärlig, berätta sina känslor, få den andra personen att må bra, få den att le, torka dens tårar och framförallt - var aldrig anledningen till dens tårar. Fucking simple as that. Var sjyssta, visa kärlek och ta hand om varandra och framförallt LJUG ALDRIG. Inte ens om att du åt den där sista chokladen i alladin asken. Gud, lögner förstör allt. För om någon beter sig som en idiot för mig - då drar jag. Jag kämpar in i de sista men även jag har en gräns, som jag sa, att vara lite egoistiskt är okej, och det är jag. När jag känner att jag kämpat för länge och bara får ta skit, då tar jag de sista utav min värdighet och drar. Så don't blame me later när jag är borta pga att du visste mer utav att såra än att älska. 
 
 



text från 8/9-2012

Jag vill så gärna vara lycklig, skratta och ha roligt, jag vill så gärna putta alla känslor och tankar åt sdan, men det går inte. Igår förlorade jag en familjemedlem, min bästavän och världens finaste hund, hon dog i magomvridning och hon låg i mina armar och jag såg henne dö, men kunde inte göra ett skit. Det var det värsta jag någonsin varit med om, och bamira var bara 2½ år gammal, det kom liksom från ingenstans, i förrgår var hon ute och lekte och igår morse så dog hon. Jag har aldrig mått såhär dåligt, jag vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska göra för att må bra igen, precis så känns det, allt känns hopplöst och hela mitt liv är upp och ner. Tiden läker alla sår, men jag har en känsla av att det kommer ta jäkligt mycket tid för att få det här att läka, om det nu går ens. Kom iallafall nyss hem från stallet, var ute på en långrunda med tarzan och tror vi red igenom hela skogen, en liten stund tog det iallafall. Och faktiskt, när jag är med honom, så puttas allt annat bort, då är det bara han och jag som existerar, rensar huvudet lite, otroligt skönt att komma iväg, för nu när man kommer hem igen så kommer man tillbaka till allt de grå, allt det sorgsna, och det enda man känner är saknad och sorg, varför skapa liv om man endå ska dö?
 



text från 18/9-2012

"Tarzan och Peggy har räddat mitt liv"
Ni må tycka att rubriken är mycket dramatisk, men det är faktiskt sant. Det låter dramatiskt, men utan dem så hade jag inte varit den jag är idag. För 2 år sedan när jag hade en tuff period i mitt liv, det var då peggy fanns där för mig. Jag stack till henne, snackade, och red ut på evighetslånga runder, lite överallt. Hon fanns där när alla andra svek, när jag kämpade från att ta mig upp från botten, då var det henne jag hade bredvid mig. Jag hade en plats, dit jag kunde dra när jag ville rymma från mig själv. Att vara 12 år och gå igenom något svårt, och behöva bygga upp sitt liv på nytt 
själv, det är inte lätt. När man är 12 så ska man inte behöva oroa sej för sånt, när man är 12 är man inte mogen nog att vara ensam. När peggy kom in i mitt liv så förändrades det, det var inte längre långa mörka dagar, att gråta sig till sömns. Jag hade äntligen ett ljus i mitt liv, jag hade äntligen någon som jag längtade efter. Jag red för att må bra, jag red för att glömma bort världen, då var det bara jag och peggy. Jag kände kärlek, och tanken på att jag hade henne hos mig, fick mig att kämpa, kämpa mig upp. Även fast jag inte längre rider peggy på samma sätt som förr, så betyder hon något enormt för mig. Hon är min bästavän, den jag hade bredvid mig när ingen annan var där, hon hjälpte mig, hon räddade mej. Hade hon inte funnits hade jag inte varit så positiv och definitivt inte ha så mycket självförtroende som jag har idag. 

Och Tarzan, han kom in i mitt liv för 3-4 månader sedan, men har redan gjort så stor förändring i mitt liv. Under hela mitt fjortonåriga liv, så har jag aldrig haft det jättebra under en lång period, såfort det har varit sådär otroligt bra, så har något hänt och allt rivits. Jag har aldrig haft sån tur som fått allt serverat på ett silverfat, jag har behövt kämpa, och slita. Jag har stått ensam och behövt att gå igenom allt ensam, vilket har gjort mig stark på det viset, och mogen enligt många. Jag är inte ung och bortskämd, jag förstår så mycket mer än folk tror. Jag är inte dum. Känslan att ha en bästavän, att man har sin andra halva stående i hagen, som man kan berätta allt för, och som man litar på till 240%, det är den känslan som får mig att fortsätta kämpa. Varje dag är en kamp, men med min bästavän vid min sida och några änglar i himeln, så går det. För lite mer än 1 vecka sedan så rasade mitt liv isönder, på riktigt. Jag har aldrig mått så dåligt som jag gör/har gjort under denna veckan, och jag vet inte hur många gånger jag stått och gråtit hos tarzan, han har fått ta all skit jag sagt, han har fått ta min smärta i stort sett. Och allvarligt talat, jag har ingen aning om hur jag hade klarat mig igenom denna veckan utan honom. Han är min bästavän, när jag mår som sämst så får han mig att glömma allt, han är världsbäst.

Detta må låta konstigt för vissa personer, men det är sant. Varje dag är en kamp, men känslan när min älskade går och möter mej i hagen, känslan när vi står och myser i timmar, känslan att kunna stå och gråta ut hos han, nästintill hans hals, det är den känslan, känslan att han inte kommer gå någonstans, att han kommer finnas kvar hos mej, det är den känslan som ger mej hopp, som får mej att längta till morgondagen, och ta mej igenom dagen. Nu torkar jag mina tårar och säger hej sålänge, need a break.
 



i'm only a bitch if you are

"man inser inte att man hade det bästa förrän man upplevt någon av de värsta", åh vad det där stämmer in bra. Hade jag kunnat spola tillbaka mitt liv några månader så hade jag verkligen ändrat på vissa saker och ting, men om jag gjort det hade jag dock inte blivit ett snäpp klokare och lärt mig utav mitt misstag. Jag har haft roligt, men det hade kunnat vara roligare. Men, no regrets. Även om jag ångrar lite att jag la ner min tid på vissa människor som verkligen inte förtjänat det, men som sagt, man lär sig. 

Mest av allt, är jag mest trött. Trött på att folk jämt ska försöka förändra en, klaga på en, och ljuga för en. För ärligt talat, förut när någon klagade på mig, och hur jag betedde mig, så tog jag åt mig som in i helvete och försökte ändra mig för den personen, och isåfall blev jag någon som jag inte var. Nu när någon klagar på mig eller hur jag beteer mig, så skrattar jag! För vem fan är den personen att döma mig? det är ju skrattretande. speciellt eftersom att den personen alltid visar sej vara såååå långt ifrån bättre än mig. Ärligt talat, så skiter jag i vad folk tycker om mig, sålänge jag är nöjd med mig själv, och som jag skrivit tidigare, är jag inte nöjd, då gör jag mig nöjd. 
Jag är den enda som bestämmer över mig, och jag vet att oavsett vad vissa människor tycker om mig, så kommer det alltid att finnas de som älskar mig för den jag är, och jag kommer ha vänner. Sen om de vännerna tycker annorlunda bakom min rygg, så är det deras problem och inte mitt, they only get me famous. Och sen om människor tror på det som snackas istället för att bilda sej en egen uppfattning, då är det deras förlust. 

Allt jag har att säga är fuck allt söta flufffluff, enhörningar n' stuff, för det finns inte. För att överleva i en egoistisk värld måste man ha attityd, i'm only a bitch if you are. Jag är snäll mot alla, men om jag är trött på något, då är jag trött på det. 
 



"Vi har kontrollen över våra liv, vi borde utnyttja den"

Jag är så himla trött på alla dessa texter, inlägg och meningar som endast innehåller massa depp.
fml, mitt liv suger, jag vill dö. Nej.
Jag själv skriver dem, och har gjort det mycket på sistone. Men nu är det slut på det. Jag är trött på allt depp, jag vill endast känna av lycka och glädje. Bara för det händer några dåliga saker i ens liv, så betyder det inte att man har ett dåligt liv. Jag har haft en liten jobbig period med många saker emot mej, och det har kännts som att inte ett endaste dugg kunnat bli rätt, men nu är det slut.

Jag tycker alla människor borde rycka upp sej själva och vara lyckliga även när de inte har en endaste anledning till att vara det, bara ryck upp er själva. Ni har kontroll över erat liv. Om man går med på att ens liv är dåligt, då kan det inte bli bättre.
Människor lägger ut bilder på instagram, facebook och gud vet var, lägger upp någon deppig text och sedan tävlar dem mot vem som är deppigast. Kanske inte bokstavligt, but you get my point.
Vi borde sluta haka upp oss på småsaker, vi borde sluta upp med att vara deppiga, och vara glada istället.
Lägg ut en bild på instagram när du mår skit, skriv en glad text, och kolla på bilden och bli glad.

Vi har kontrollen över våra liv, vi borde utnyttja den. Om vi vill göra något, så har vi inget som stoppar oss. Om vi vill vara lyckliga, då kan vi vara det, no matter how bad we feel. Så är ni med mej folks? Är ni med på att vara lyckliga, följa våra drömmar och skippa allt depp? och även när vi mår depp så rycker vi upp oss? Vi har hela livet framför oss, deppiga kan vi vara senare, nu handlar det om att leva livet på bästa möjliga sätt. - vara lyckliga. och om vi inte är det, - bli lyckliga.



Stanna upp, och tänk efter.

Kommer ni ihåg "visk leken" som man alltid gjorde i skolan när man var mindre? Alla stod i en ring och sedan skulle den som stod först viska ett ord till den bredvid, som skulle viska vidare osv. tills det nådde den som var sist i ringen, och som skulle säga högt vad ordet var? Men det blev alltid helt fel ord, och alltid så sjukt roligt då ordet ändrades så mycket när de spreds vidare. Ungefär så känns det som det har varit i mitt liv nu på det senaste. Jag säger eller skriver något som inte alls är menat som taskigt, och självklart något som jag kan stå för. Men sen så kommer det människor som hör det, eller läser det, och sprider vidare det här till människor, och därmed ändras historien helt och hållet? Antingen så säger man exakt det som man har läst/hört, med exakta ord och meningar, annars så är man tyst. Man ska inte öppna flabben för att säga något man "typ" har hört, eller "så var det nästan". För då blir det fel. Och då blir det som visk leken. För att ta ett exempel, jag la upp ett bildcollage med bilder på mig och tarzan från det senaste halvåret, la ut den bilden på bloggen/facebook och instagram, tillsammans med texten " every fairytale must come to an end, because nothing can last forever". Och sen så har en tjej läst det där, sett bilden, och sedan berättat för de i stallet att jag hade "lagt ut massor av bilder på tarzan och sagt att jag aldrig mer skulle rida där på det stället osv." och hur det ena kunde bli till det andra, har jag ingen aning om.

För att förtydliga det hela: jag lägger upp en bild och menar på att det är slut, men jag menar även på att det hela har varit en saga, och för bra för att vara sann. ingenting varar föralltid, och jag trodde det var över. Men jag skriver därimot ingenting överhuvudtaget om att jag aldrig mer ska rida hos dem, eller något liknande. Och jag skämdes när jag fick reda på det, för det var verkligen inte så jag hade skrivit, och jag gillar inte när människor ska hålla på och skvallra runt, för det slutar med att människor blir sårade och inte kan stå för saker som de inte sagt eller gjort. (nu var detta ju dock inget sånt allvarligt fall, vi löste det.) Jag fick reda på att den här tjejen hade sagt det så, men sen är jag ju inte säker på att ytterliggare någon kommit imellan och ändrat historien. Men, om jag skriver ut något på min facebook/eller liknande, så är det privat. Och om jag inte är vän med dem som har stallet, så behöver väll ingen annan leka duktig och föra vidare det jag skriver? Jag skulle aldrig skriva något som jag inte kunde stå för, och oftast tänker jag efter först. Dessutom är jag vän med min mamma på facebook och hon hade reagerat om det varit på det viset som den här tjejen sa det. Men nu var det ju inte det, och jag är glad att vi löste det. Everyone got my point? good, i'm out. / t



life aint easy, but when it's good, then it's worth the fight.

it's not always easy, the worst thing is life comes free to us. but you'll have to look forward, be a fighter, and never quit fighting. life is a battle, and you'll have to be a warrior to make it. trust me, life aint easy, but when it's good, then it's worth the fight. "I'm not afraid, I was born to do this."



"I'm not afraid, I was born to do this"

på något vänster, så har så otroligt många dåliga saker hänt mej på sistone, folk har dött, djur har dött, och lite mer personliga saker har hänt. men på något sätt, så har jag endast fokuserat på dem sakerna, jag har helt och hållet glömt bort allt det bra som faktiskt händer i mitt liv, och jag har gått runt och mått lite sådär halvdåligt. Imorse vaknade jag upp och kände mej lycklig, och denna dagen har varit rätt lyckad. Mycket dåligt har hänt, men nu ska jag fokusera på det bra. 

Imorgon får jag min nya mobil, aka Iphöne 5, på lördag ska jag sova över med bästis, på söndag fyller min kära moder år, på tisdag ska jag köpa systemkamera tillsammas med mamma, nästa torsdag är det luciatåg i stehag som gäller, och jag ska vara med, tillsammans med tarre, och nästa lördag åker jag till Thailand, där jag stannar ett tag. Get the point? Visst, det finns mer dåligt än bra saker i mitt liv, men jag är trött på att behöva vara nere osv. från och med nu ska jag verkligen njuta av livet, och jag ska leva livet till fullo. För man vet aldrig vad som händer, kanske morgondagen inte kommer? livet kan förändras och tas ifrån en lika snabbt som man blinkar. 

denna bilden är tagen för 2½ år sedan, och jag säger aldrig mer. jag har kämpat mej upp, och jag ska aldrig låta något få mej att må dålig längre, även om dåliga saker händer så ska jag se livet positivt. "I'm not afraid, I was born to do this"



-

jag hatar att klaga, och jag hatar när folk tycker synd om mej. men just de senaste veckorna har varit kaos i mitt liv. det har varit antingen de ena eller de andra, och det känns som att så fort jag har börjar lära mej att hantera kaoset, så kommer det nytt. och det räcker liksom med minsta sak, för att få mej att explodera. jag har gått runt på tårna, och väntat, väntat på att någon ska förstöra något för mej. i söndags förändrades en stor del utav mitt liv. 

jag fick ett snutigt och påhoppande sms utav en person, och som fick hela min mage att knuta ihop sej, mitt huvud att dunka, och hela världen blev upsidedown. för någon kanske det inte vart så allvarligt, men jag blev oerhört sårad. jag har alltid ställt upp, jag är en person som älskar att ge - men får nästan aldrig tillbaka. iallafall, jag har alltid ställt upp och räckt ut en hand när det har behövts, jag har funnits där och gjorde allt för att få tillit, och för att känna att saker och ting skulle bli bra. - dessutom gillade jag att kunna va till hjälp. dock så fick jag ingen tack för det jag gjorde, förutom smsen, som dessutom var långt ifrån trevliga. vad var smsen om? 
 
de var om de viktigaste jag har i mitt liv, min ögonsten, min bästavän, mitt allt. tanken på att jag inte längre kan ha kvar han, skär in i mitt hjärta. jag vill inte tänka så, även om det är de jag har som val. love isn't enough. jag har verkligen kämpat på de stället, mentally. jag har försökt att hålla mej undan och bara nicka och säga ja, men jag är trött på att bli trampad på och vara tvungen att låta alla andra gå före. om 11 dagar drar jag iväg på behövlig semester, när jag kommer hem får jag leta efter någon ny som kan tänka sej att bli min. 

det har gått så långt att jag knappt vill sätta min fot på de stället, jag känner mej orättvist behandlad och är sjukt sårad, jag förtjänar ett förlåt och en förklaring, även om jag vet innerst inne, att det är någon som jag aldrig kommer att få. jag måste hitta ett ställa att må bra på, för jag mår inte bra där längre. en gång i tiden var det mitt ställe där jag kunde andas ut och ta det lugnt, nu är det ett ställe fullt av räliga saker, och all lycka och glädje är borta. and so am I.